Varför delar jag denna länk, jo för i ett utav dessa skolhus, bor en liten bit av min själ och massa minnen från min barndom. "Skolhuset Viljamsbol med lärarbostad" ägde min mormor och morfar. Där har jag varit mycket. Det var inte så länge sedan, det såldes till nuvarande ägare. Älskar huset och skolan och den trygghet som det representerar för mig.
7 charmiga skolhus till salu (nummer 3 är något alldeles extra!) | Lantliv.com
7 charmiga skolhus till salu (nummer 3 är något alldeles extra!) | Lantliv.com
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Trötthetens fula ansikte strålar ikapp med solen. I dag skulle jag ha varit på neuro rehab men för tredje veckan i rad kom jag inte iväg. i dag var ett av mina barn krassligt. influensatider, magsjuka och halsont med huvudvärk. tar lång tid för mig att återhamta mig, känner mig som en skakig 80åring. vill mycket, men orkar inget. kram till alla som vill ha 💜
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Att skriva
När jag skriver ett inlägg på min blogg, så skriver jag om det som känns rätt just då. När jag sedan läser igenom mina tankar kan det hända att jag ångrar mig. Alldeles förut skrev jag ett inlägg om rätten att få vara negativ, få känna frustration och att det är okey att inte acceptera sin sjukdom.
Men efter en stund börjar sakta andra känslor att bubbla upp till ytan. Möjligheter, lösningar och skratt. Allt är inte svart. Det finns saker jag är mycket tacksam för. Men frustrationen den får jag helt enkelt leva med.
Jag skriver mest när mörkret stryper till tillförseln av syre till min hjärna :-)). Men tro det eller ej, mitt i detta är jag ganska positiv. Hittills har jag lyckats kravla mig upp ur stora mörka hål och grottor. Det som för det mesta för mig framåt, är min humor och självdistans. Jag kan skratta åt mig själv och min situation.
Många gånger tänker jag, att jag kanske inte ska skriva. Blotta mig själv till allas beskådan.
När jag skriver, mår jag bra. Jag rensar i hjärnan, släpper taget om saker som inte behöver finnas kvar i mitt liv. I bland går jobbiga tankar i repris. I bland kommer jag till nya insikter. Jag lär mig om livet
Jag måste dock skriva om det som berör, jag kan inte hitta på en fantasifigur som alltid tänker och gör allt rätt. Jag måste bara få vara en människa och uttrycka det jag känner just nu.
Inget behöver vara rätt eller fel och
Men efter en stund börjar sakta andra känslor att bubbla upp till ytan. Möjligheter, lösningar och skratt. Allt är inte svart. Det finns saker jag är mycket tacksam för. Men frustrationen den får jag helt enkelt leva med.
Jag skriver mest när mörkret stryper till tillförseln av syre till min hjärna :-)). Men tro det eller ej, mitt i detta är jag ganska positiv. Hittills har jag lyckats kravla mig upp ur stora mörka hål och grottor. Det som för det mesta för mig framåt, är min humor och självdistans. Jag kan skratta åt mig själv och min situation.
Många gånger tänker jag, att jag kanske inte ska skriva. Blotta mig själv till allas beskådan.
När jag skriver, mår jag bra. Jag rensar i hjärnan, släpper taget om saker som inte behöver finnas kvar i mitt liv. I bland går jobbiga tankar i repris. I bland kommer jag till nya insikter. Jag lär mig om livet
Jag måste dock skriva om det som berör, jag kan inte hitta på en fantasifigur som alltid tänker och gör allt rätt. Jag måste bara få vara en människa och uttrycka det jag känner just nu.
Inget behöver vara rätt eller fel och
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ljuger du ?
Har nyss kravlat mig upp ur sängen, klockan är 15.00, jag la mig 10.00 och skulle bara sova en 1 tim. Jag är fortfarande lika trött som jag var klockan 10.00, plus att jag känner mig allmänt konstig (overklig på något vis ).
Inser att ingen har städat åt mig när jag sovit, ingen har handlat, allt finns kvar, liggandes i högar. Disken står på diskbänken tom frukosten står kvar på bordet. Jag är inte glad, inte motiverad och jag hur mycket jag än vill, så orkar jag inte.
Jag är dresserad av en generation som inte får klaga, tycka synd om sig själv, berätta hur man egentligen mår. En generation som utåt, visar upp en fasad av lycka, harmoni och hjältemod. Jag har blivit invaggad i en falsk illusion, att just nu mitt i livet, borde jag vara den där överduktiga flickan i perfekt kondition, frisk som en nötkärna, alltid redo, och otroligt framgångsrik.
Jag trodde att jag nu skulle bo i det välskötta huset med blomstrande äppelträd och smultron stigar slingrandes runt i den underbara trädgården. Jag trodde jag skulle vara helt frisk och springa runt som en kvick liten vässla och bara vara såååå duktig. Jag trodde oxå att mina barn skulle vara små kopior av mig, att min ekonomi skulle blomstra, samtidigt som jag skulle ha åstakommit något i världen att bli ihågkommen för.
Ingen har förberett mig på att vid 40 år fyllda, skulle jag bo i ett skithus (hi hi) Ha barn med autism, kämpa i skolan för självklara rättigheter, kämpa för ett egenvärde.
Ingen hade heller förberett mig på att jag någonstans runt 30 skulle få två bonusbarn (mina föräldrar). Jag hade heller inte förberett mig på att bli föräldralös. vilken kris, det blev för mig. jag kan fortfarande känna pappas hand i min för sista gången när jag var 28 år och jag kan fortfarande känna de ilande smärtan, när jag öppnade fönstret för att släppa ut min mammas själ för 4 år sedan.
Ensamheten, tankarna och rotlösheten var nya känslor för mig. De fattas mig fortfarandet varje dag. Jag skulle ha behövt dom hos mig nu, deras stöd. En värmande kram. Deras övernaturliga kärlek till mig. Inget eller ingen kunde göra mig riktigt illa då, när dom fanns. Pappa skulle se till det och mamma skulle gråta vid min sida om någon varit dum. Jag var självständig och trygg då. Jag var delaktig i något större. Jag var inte ytterst ansvarig.
Det är så många saker som jag trodde skulle bli lätt, som blev svårt. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vägen från toppen till botten, alla sjukdomar, orättvisor och besvikelser.
Egentligen har jag ingen rätt att klaga, mitt liv skonades under en kall januaridag 2007. Det var när ögat, men jag klarade det precis.
Så vad gör då lite MS, övervikt, autism, adhd, krossade drömmar och skam mm. Jag lever ju eller hur ?
Där kunde jag ha sluta skriva ( ha ha ha)
För mig är det som har varit inte långt borta (mina minnen), även om allt jag drömde om för min framtid är det.
Jag kan inte ljuga, jag är rädd, frustrerad och missnöjd. Jag är ledsen för hur allt blev.
Min pappa sa alltid, det ordnar sig ska du se :-) Det brukade göra det, men inte nu längre. Jag väntar inte längre på mirakel, utan är förberedd på katastrof. Jag har stridsmunderingen på, till ingen nytta. Den som bor där inne ligger och sover bort sitt liv. Jag är en livslevande trashank.
Jag har tappat bort kragen, som man rycker upp sig i. Jag orkar inte längre ljuga för mig själv och andra. Jag har MS och även om du inte kan se det, så är det jäkligt jobbigt..
Ms är för mig inget man kommer över och sedan stålar av lycka och tacksamhet. Ms är en process där nya besvikelser ständigt kan förväntas. Jag lärde mig det tidigt, genom min mammas MS.
Visst kan man fortfarande leva ett bra liv, men jag blir så frustrerad över ordspråk som." Det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Släng det i papperskorgen. I dag är jag besviken och jag är inte sämre människa för det. Vad spelar det för roll om själen dansar när jag inte kan göra det ordentligt tillsammans med andra människor på ett dansgolv ( jag måste väl ha rätt att känna så ?).
Det är inte fult att vara besviken. MS är nog jobbigt att leva med ändå.
Jag tänker inte sätta upp någon låtsats fasad om hur jäkla bra allt är, ljuga om att jag inte är besviken. kavla ut för alla, hur duktig jag är, som är så fruktansvärt glad fast jag mår dåligt. "jag är så himla gla för jag kan dölja det så bra" attityden passar inte mig helt enkelt.
Vem vill inte vara som man önskar ?
Jag vill åka med på frilufsdagar och pulsa runt i snön. jag vill vara pigg, pigg, pigg åka lite slalom. Jag vill vara med och dansa, sjunga, lära mig nya saker och ha ett jobb. Jag vill orka utvecklas. vara positiv. Jag vill inte glömma, jag vill kunna hålla tråden i ett samtal. Jag vill kunna ha en plan och följa den. Organisera och skapa. Jag vill inte kissa i byxorna när det blir varmt, jag vill gå långa härliga promenader utan att få tusen myror i ben och armar, jag vill känna mina fötter mm. Jag vill vara något för någon, inte bara en besvikelse. Jag vill känna att människor runt mig skall förstå att jag är mer, än bara det jag är nu. Jag vill helt enkelt inta ha ms längre
Ljuger du för dig själv? är allt jätte bra eller bara en fasad utåt?. Är du lycklig ?
När jag nu har läst igenom min text, så tänker jag: usch vilken liten patetisk människa jag är, så jäkla dålig. jag sparkar till mig själv ordentligt fast jag ligger. (dumt gjort)
Men till saken hör, jag orkar inte längre låtsas att jag är något jag inte är som jag skrivit om här idag. Jag är inte glad eller överlycklig, jag är inte nöjd över min situation.
Man får inte fler motgångar än man klarar av, sägs det. Men jag är trött nu, härmed avsäger jag mig mitt nuvarande karma. Jag har tydligen anmält mig till en överkurs och misslyckats totalt.
Inser att ingen har städat åt mig när jag sovit, ingen har handlat, allt finns kvar, liggandes i högar. Disken står på diskbänken tom frukosten står kvar på bordet. Jag är inte glad, inte motiverad och jag hur mycket jag än vill, så orkar jag inte.
Jag är dresserad av en generation som inte får klaga, tycka synd om sig själv, berätta hur man egentligen mår. En generation som utåt, visar upp en fasad av lycka, harmoni och hjältemod. Jag har blivit invaggad i en falsk illusion, att just nu mitt i livet, borde jag vara den där överduktiga flickan i perfekt kondition, frisk som en nötkärna, alltid redo, och otroligt framgångsrik.
Jag trodde att jag nu skulle bo i det välskötta huset med blomstrande äppelträd och smultron stigar slingrandes runt i den underbara trädgården. Jag trodde jag skulle vara helt frisk och springa runt som en kvick liten vässla och bara vara såååå duktig. Jag trodde oxå att mina barn skulle vara små kopior av mig, att min ekonomi skulle blomstra, samtidigt som jag skulle ha åstakommit något i världen att bli ihågkommen för.
Ingen har förberett mig på att vid 40 år fyllda, skulle jag bo i ett skithus (hi hi) Ha barn med autism, kämpa i skolan för självklara rättigheter, kämpa för ett egenvärde.
Ingen hade heller förberett mig på att jag någonstans runt 30 skulle få två bonusbarn (mina föräldrar). Jag hade heller inte förberett mig på att bli föräldralös. vilken kris, det blev för mig. jag kan fortfarande känna pappas hand i min för sista gången när jag var 28 år och jag kan fortfarande känna de ilande smärtan, när jag öppnade fönstret för att släppa ut min mammas själ för 4 år sedan.
Ensamheten, tankarna och rotlösheten var nya känslor för mig. De fattas mig fortfarandet varje dag. Jag skulle ha behövt dom hos mig nu, deras stöd. En värmande kram. Deras övernaturliga kärlek till mig. Inget eller ingen kunde göra mig riktigt illa då, när dom fanns. Pappa skulle se till det och mamma skulle gråta vid min sida om någon varit dum. Jag var självständig och trygg då. Jag var delaktig i något större. Jag var inte ytterst ansvarig.
Det är så många saker som jag trodde skulle bli lätt, som blev svårt. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vägen från toppen till botten, alla sjukdomar, orättvisor och besvikelser.
Egentligen har jag ingen rätt att klaga, mitt liv skonades under en kall januaridag 2007. Det var när ögat, men jag klarade det precis.
Så vad gör då lite MS, övervikt, autism, adhd, krossade drömmar och skam mm. Jag lever ju eller hur ?
Där kunde jag ha sluta skriva ( ha ha ha)
För mig är det som har varit inte långt borta (mina minnen), även om allt jag drömde om för min framtid är det.
Jag kan inte ljuga, jag är rädd, frustrerad och missnöjd. Jag är ledsen för hur allt blev.
Min pappa sa alltid, det ordnar sig ska du se :-) Det brukade göra det, men inte nu längre. Jag väntar inte längre på mirakel, utan är förberedd på katastrof. Jag har stridsmunderingen på, till ingen nytta. Den som bor där inne ligger och sover bort sitt liv. Jag är en livslevande trashank.
Jag har tappat bort kragen, som man rycker upp sig i. Jag orkar inte längre ljuga för mig själv och andra. Jag har MS och även om du inte kan se det, så är det jäkligt jobbigt..
Ms är för mig inget man kommer över och sedan stålar av lycka och tacksamhet. Ms är en process där nya besvikelser ständigt kan förväntas. Jag lärde mig det tidigt, genom min mammas MS.
 |
| En fin bild med en positiv tanke. Jag skall arbeta mig fram till den känslan någon dag. för om inte folk ljuger, så måste det gå, även för mig. |
Visst kan man fortfarande leva ett bra liv, men jag blir så frustrerad över ordspråk som." Det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Släng det i papperskorgen. I dag är jag besviken och jag är inte sämre människa för det. Vad spelar det för roll om själen dansar när jag inte kan göra det ordentligt tillsammans med andra människor på ett dansgolv ( jag måste väl ha rätt att känna så ?).
Det är inte fult att vara besviken. MS är nog jobbigt att leva med ändå.
Jag tänker inte sätta upp någon låtsats fasad om hur jäkla bra allt är, ljuga om att jag inte är besviken. kavla ut för alla, hur duktig jag är, som är så fruktansvärt glad fast jag mår dåligt. "jag är så himla gla för jag kan dölja det så bra" attityden passar inte mig helt enkelt.
Vem vill inte vara som man önskar ?
Jag vill åka med på frilufsdagar och pulsa runt i snön. jag vill vara pigg, pigg, pigg åka lite slalom. Jag vill vara med och dansa, sjunga, lära mig nya saker och ha ett jobb. Jag vill orka utvecklas. vara positiv. Jag vill inte glömma, jag vill kunna hålla tråden i ett samtal. Jag vill kunna ha en plan och följa den. Organisera och skapa. Jag vill inte kissa i byxorna när det blir varmt, jag vill gå långa härliga promenader utan att få tusen myror i ben och armar, jag vill känna mina fötter mm. Jag vill vara något för någon, inte bara en besvikelse. Jag vill känna att människor runt mig skall förstå att jag är mer, än bara det jag är nu. Jag vill helt enkelt inta ha ms längre
Ljuger du för dig själv? är allt jätte bra eller bara en fasad utåt?. Är du lycklig ?
När jag nu har läst igenom min text, så tänker jag: usch vilken liten patetisk människa jag är, så jäkla dålig. jag sparkar till mig själv ordentligt fast jag ligger. (dumt gjort)
Men till saken hör, jag orkar inte längre låtsas att jag är något jag inte är som jag skrivit om här idag. Jag är inte glad eller överlycklig, jag är inte nöjd över min situation.
Man får inte fler motgångar än man klarar av, sägs det. Men jag är trött nu, härmed avsäger jag mig mitt nuvarande karma. Jag har tydligen anmält mig till en överkurs och misslyckats totalt.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Skurken
Skriver då jag inte kan tala grrr...... så irriterande. Jag vill bli frisk nu. Jag vill skaka av mig tröttheten. Men först och främst måste jag nog sova en stund, även om alla måsten som vanligt pockar på :-(
Ja i dag är jag en skurk, som snart skall smyga mig upp till sovrummet igen och dra täcket över huvudet. (eller är skurken någon annan?, kanske den bara är en ful sida av msen ?)
Att få sova i tysthet känns som bomull för en trasig hjärna. Nåja sånt är livet just nu. Måste börja tänka så. Livet är Just nu, allt är tillfälligt och i morgon är en annan dag.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)