Jag hoppas att livet blir bättre...

Nytt år, nya äventyr. "2013", 12 oskrivna kapitel i min levnads bok.

Jag vill inte att detta året skall bli en repris av de föregångna. Jag börjar känna mig fördig med att "vara sjuk". I år fyller jag 40 år det betyder reflektion för mig. Det betyder nystart. Med eller utan ms så skall jag förändra saker som inte längre passar in i min profil. Jag tänker bli en kvinna som ser till mina egna intressen före jag lägger mig i andras.  Jag tänker försöka fortsätta leva så som jag hade tänkt innan jag fick min ms.

Jag skriver min ms, för den är och kommer troligtvis vara en del av mitt liv så länge jag lever. Min oxå i den bemärkelsen att mina symtom kanske inte kan jämföras med andra drabbade av samma sjukdom. Det osynliga, så som kognitiva symtom och rädsla för hur sjukdomen kommer att utvecklas, skall inte få definera "mig" hur jag är som människa, vem jag är.

Det är lätt att skriva om mitt nya jag, men sedan kanske jag kommer att befinna mig i en annan verklighet. Rädsla är något som kommer när trampar på okänd mark, Det är klokt att ta det försiktigt när man inte riktigt vet eller har erfarenhet av de utmaningar man ställs inför. Om man undviker det man är rädd för kommer prövningen/ situationen att återkomma, tills man kommer förbi hindret, utan att känna rädsla.

Jag tror att livet inte är en enda stor fest. Vi kommer till ett smörgåsbord dukat med olika prövningar att sätta tänderna i. Det finns saker vi måste lära oss och möjligheten att slippa undan är säkert inget bra alternativ.
Är det meningen att man skall göra eller lära sig något, måste man acceptera det faktumet och ta sig an problemet på ett ödmjukt sätt. Efter ett tag, börjar troligtvis rädslorna att avta.

Jag måste försöka ta mig i kragen, titta närmare på vad som skrämmer mig  acceptera och fortsätta äta av "smörgåsbordet". Just  nu är mina kognitiva besvär värst men tröttheten värre. Rädslan för vad andra tänker om mig och dessa osynliga symtom, hindrar mig ofta från att leva och njuta av de stunder som jag ändå mår bra. Det är ingen ide att lägga tid på att försöka få omgivningen att förstå hur man påverkas av symtomen. Jag förstod inte min mammas ms symtom, innan de gjorde entre i mitt eget liv.  Så varför skall jag begära att andra skall förstå hur jag känner.

Så nu börjar jag om, utan att lova något, med ett öppet sinne. Dag för dag skall jag leva i nuet oavsett prövning, Med varje dag finns alltid något bra eller något nytt, lika väl som något kan bli värre och tas ifrån mig, så varför kan inte något mindre bra även förändras och bli till det bättre.