Mina barn, mitt allt...





                                       

 

Skiten måste ut !

Vissa dagar är tyngre än andra och de dagarna hanterar jag oftast olika. I bland blir jag nedslagen och passiv. Jag blir orolig och får ångest. Jag gnäller på mej själv inuti huvudet. Jag känner själv att jag inte är snäll i min tankar.

Dessa dagar blir det snabbt en höna av en fjäder, jag målar upp monster på väggarna, jag är pessimistisk och dömande. Ja, jag blir till och med avundsjuk på människor i min omgivning, som för mig just då i detta mörker har "sina perfekta liv".

Jag oroar mig mycket för att jag håller på att tappa förståndet, jag tycker att jag beter mig så konstigt i bland. Jag gör och säger saker, som jag inte har en aning om vart det kommer ifrån. Jag blir rädd när minnet trilskas. Jag säger fel namn, kommer inte i håg namn, fattar inte vad folk säger, hänger inte med. I sådana lägen känner jag mig som ett ufo. Jag tycker att jag fysiskt, är som en stel robot. Jag inbillar mig att andra oxå uppfattar mig likadant.

Jag tänker ofta på hur andra uppfattar mig, jag bryr mej om vad dom tänker. Jag vill inte vara ett samtals ämne, någon man tycker synd om och analyserar eller dömer ut. Jag vill bara vara en vanlig tjej, med ett vanligt liv och ett vanligt jobb. Jag vill ha en frisk kropp och en pigg hjärna. Nu säger jag det - Jag vill må bra........

Om vissa dagar är skit, så är andra bättre, Jag har då kämpar glöd, jag vet vad jag vill och ingen sjukdom i världen skall hindra mig från att komma framåt. Jag tänker positivt och är lösnings fokuserad. "Jäklar anamma" kallas mitt inre driv vid dessa tillfällen. Som en ångvält far jag fram. Just då ältar jag inte. Utan tänker att saker och ting är som de är och det är bara att gilla läget...... Känner jag inget i min vänstra arm " -ja men, då är det väl bra att höger arm fungerar som den ska," Hur svårt kan det vara. Man får helt enkelt hitta lösningar på problemet. För lösningar finns alltid, det gäller bara att hitta dem och inte låsa fast sig i besvikelsen om vad som kunde ha varit.

Hur gör man då för att bryta sina negativa tankemönster ???. Musik kan göra den svartaste dagen ljusare. Att lyssna på texter, sjunga med,  förlora sig själv i musiken kan vara så otroligt förlösande. Måla är oxå något som ger mig kraft, för då  kanaliserar jag min ilska, ut i något kreativt och skapar något som föds ur min själ, mitt innersta väsen. Jag släpper lös mina demoner, de får komma genom handen, ner i penseln och ut på tavlan som jag målar. När jag målar stannar tiden, alla monster försvinner och efteråt känner jag mig trött, nöjd, lugn och nöjd. Slutresultatet behöver inte vara något mästerverk, ingen behöver någonsin att se eller kommentera vad som kommer ut i mina mörkaste stunder.

Jag skriver mycket oxå, när tankarna blir för besvärliga. Dikter och annat som du får läsa här på bloggen. Alla kan skriva och vill man inte att andra skall se och tycka till om dej och dina tankar, jag då kan man skriva ner allt som tynger en på ett papper och sedan göra en lite vårbrasa.

Jag vill inte tjata och örja för mycket med mina vänner om min oro och min besvikelse över livets orättvisor, så för mej är bloggen ett perfekt redskap. Det är roligt om någon läser vad jag skriver, men den här bloggen har jag nog kanske  mest av egoistiska skäl. Terapi kallas det... Jag skriver om kanske obetydliga saker för andra, jag gnäller och har mig, det kostar inget och några dagar efter att jag postat ett inlägg, så läser jag och analyserar. Jag kan ofta konstatera att just den dagen, känner jag inte alls igen mig i det jag skrivit just i skrivandes stund och tänker att herre gud vad är det jag har skrivit egentligen.

Så är det oxå med samtal, när man säger något så lämnar man över en del av problemet på den personen man pratar med. Om man pratar med sin man eller bästa väninna ofta, när man känner sig helt under isen. Då blir man snabbt jobbig och tröttsam. Man suger kraft och den man samtalat med kan känna sig helt uttömd när man lagt på luren. Efter samtalet mår man inte helt bra heller. Det är jobbigt att vara negativ och jag kan i bland känna mig ännu mera misslyckad och tråkig efter ett riktigt gnäll samtal. Det är lätt att väninnor fastnar i att älta problem fram och tillbaka.

Visst kan man prata jobbiga saker i bland, men inte alltid. Det är mera upplyftande att vara kreativa tillsammans, göra roliga utvecklande saker, skratta och fokusera på det som är bra. När man är sjuk är det viktigt att inte alltid känna sig som en börda, utan att få känna sig som en person som tillför något positivt i relationen. Mycket i ens liv känns som ett misslyckande ändå och kan man undvika att hamna i  relationer där man fokuserar för mycket på det som är negativt, så tror jag att man höjer humöret.

Kompisar skall ju alltid finnas för varandra, men ms är ju en "livslång sjukdom" och fastnar man i det jobbiga och det enda samtalen går ut på, är att analysera alla hinder och allt jobbigt, då är man snart ingen kompis, maka eller mamma utan en vårdtagare :-(

Så därav är min slutsats, att det är bra om man försöker hitta olika vägar för att få ut sin smärta. Kanske kan det vara en kurator som är alternativet, eller att blogga och finna likande vänner på nätet, måla, dansa eller sjunga mm mm. "Skiten måste ju ut" det gäller bara att hitta det bästa stället att dumpa den på.

My favorite things !

Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things

Cream colored ponies and crisp apple strudel
Doorbells and sleighbells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things

Girls in white dresses and blue satin sashes
Snowflakes that stay on my nose and eye lashes
Silver white winters that melt into springs
These are a few of my favorite things

When the dog bites
When the bee stings
When I'm feeling sad
I just simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad 


När livet är motigt och jag känner mig rädd och ledsen, brukar jag sjunga denna låt för mej själv från sound of music och. "jag lovar er att jag tar i ända ner i från tårna när jag sjunger " I Simply remember my favorite things and then i dont feel so bad.....

Popcorn innehåller hög mängd antioxidanter

JAAAAAA,  äntligen något som är bra att äta som är fantastiskt gott .... antioxidanter är bra för oss msare.
Så sätt dig ner, släng upp benen, se en bra film och häv i dig popcorn med gott samvete :-))



jPopcorn innehåller hög mängd antioxidanter - NetdoktorPro - Senaste medicinska nyheterna - Obesitas

Ms blogg !

Jag har börjat följa en jätte bra ms blogg. En tjej mitt i livet som skriver dagligen om hennes kamp mot ms. Mycket läsvärd. här kommer länken.

http://tingletingletingle.blogspot.se

kram

Besvikelse

Hur påverkar vår ms omgivningen, vännerna och familjen. Hur mycket förståelse kan man förvänta sig. Mina ms symtom syns ju inte utanpå och jag förstår att det kanske inte alltid är så lätt att fatta för de närmaste runt omkring mig, hur allt egentligen är.

När min mamma fick sin ms diagnos -98 blev jag först av allt rädd för vad som skulle hända :-(. Innan hennes diagnos, hade vi på skoj kallat henne för snöppelfot, för att hon snubblade över allt och tycktes  dra benen efter sig. Jag minns att jag sa "du får väl försöka lyfta på benen", Min mamma klagade aldrig över sin ms diagnos i början, utan det var som om hon alltid hade vetat att hon skulle bli sjuk och förlikade sig med det.

I början på 2000 talet var hon så fruktansvärt trött, jag kommer ihåg att jag sa till henne -"ryck upp dig", jag kunde inte förstå att hon alltid satt och gäspade och såg ut som hon inte hade sovit på 100 år. Hon blev seg, inte bara i kroppen utan även i huvudet. Hon hade svårt att hänga med i samtal, ju tröttare hon blev, ju tokigare kunde det bli. Vi skrattade tillsammans mycket. Men jag kommer oxå i håg alla goda råd jag gav henne, om hur hon skulle göra och inte göra. Ordet "bara" använde jag ofta, "det är väl bara att....."

 När hennes minne började svikta undervisade jag henne i konsten att använda papper och penna, Jo men visst, jag var en "expert" även där. Så började hennes problem med att hålla urinen och hon kissade ner sig :-(,. Då sa jag "kan du inte försöka gå lite oftare på toa och inte vänta tills i sista sekund ?". Hon svarade "-det kommer ju så plötsligt". Mamma fick börja rika sig, en sak som hon aldrig trodde att hon skulle lära sig, men envis som hon var så lärde hon sig det och gjorde det 2 ggr/dag.

Jag hade många förmaningstal för min mamma och jag var inte ensam om det, hon hade många "experter" runt omkring sig som tyckte och tänkte, ställde och styrde. I bland blev hon arg , avig och vrång och sa ifrån på vad jag tyckte, ett otrevligt sätt. Vet ni vad jag sa ?..... Du får väl tänka dig för lite ??.

När min pappa dog 2001 efter en smärtsam dödskamp, blev min mamma så ensam och hennes fortsatta liv fram till 2011 var som en enda lång kamp. En kamp om att bli förstådd, en kamp om att få det hon hade rätt  till att få av kommunen.

Av någon anledning som bara gud vet så lades prövning på prövning på hennes axlar. Hon var tapper, så modig. Hennes kropp svek henne gång på gång. de sista åren satte cancern sina klor i henne. Den fanns i tarmen, den fanns i levern, den fanns i lungorna, benskörheten knäckte hennes rygg och envisa smärtor härjade hennes sargade kropp. hennes skelett var så skört att hon fick frakturer i bäckenet, jag satt vid hennes sida när hon låg på sjukhuset och skrek av smärta.

Det var så svårt att stå brevid, att inget kunna göra. Se döden ta henne, bit för bit. De sista veckorna kan jag inte ännu skriva om, för de gör så ont, så fruktansvärt ont, att mitt minne inte orkar röra vid den  tiden ännu. Men jag vet att jag fanns där för henne, tills döden skiljde oss åt, jag höll hennes hand och jag höll henne i mina armar. Jag älskade henne så länge hon levde och kommer att bära henne i mitt hjärta tills vi möts igen.

Vad jag vill säga med detta, är att det inte är lätt att stå brevid när någon man älskar blir sjuk. Vi ger ofta goda råd för att hjälpa, vi förstår inte, hur gärna vi än vill och tror att vi gör. Det är omöjligt att förstå helt och fullt ut hur det är att leva i en annan människas kropp, Vi kan ha samma sjukdom fast ha olika förutsättningar att hantera den. Jag gav aldrig mamma goda råd av illvilja. Det var bara kärlek, bara kärlek, som fick mig att säga saker som jag ångrar idag.

I dag vet jag hur det är att snubbla, dra benen efter sig, vara så trött att man inte kan tänka, igår glömde jag sista siffran i mitt personnummer. Jag kan inte tänka logiskt och jag får springa på toaletten. När det blir varmt ute är mina lemmar som hög överkokt spagetti. Jag hatar när folk kommer med goda råd. Vad man sår får man skörda, så är det. Det värsta  för mig kanske är, vad jag tror att andra tänker och förstår. Hur gärna jag vill förklara, så tror jag att det är omöjligt för andra att riktigt förstå hur det är att gå i " låt oss säga"  ett par glasskor om man själv går mjukt och bekvämt i ett par jogging skor.

Allt är relativt och uppfattas olika från person till person. Att gå i ett par glasskor kanske man kan göra, om någon bär ens ryggsäck, om man är lätt som en fjäder, om man får byta till ett par andra skor, när man kommer fram. Så är det med all sjukdom också. Hur vi bär bördan, kommer an på de förutsättningar vi har. Är det den första prövningen man stöter på i livet ? eller är det en i raden, är man tjock eller smal, har man dålig grundfysik i från början eller är man vältränad, Har man trogna vänner eller vänner som försvinner när allt förändras och livet prövas. Är man fattig eller rik. Om man är rik så kan man unna sig saker som höjer humöret och livskvaliten . Med kapital kan vi ta del av bättre rehabilitering, köpa det man behöver. Behöver man en varmvatten bassäng, då fixar andra det och man betalar, man kan ha egen tränare, kost rådgivare, egen läkare. Man har pengar till rekreation, man har råd att anlita dyra terapeuter, barnvakt, städhjälp,

vi har oxå olika personligheter och erfarenheter av livet, utbildning. Många ser molnen på den klarblåa himlen, andra ser bara solen. Det kan vara bra att ta lätt på saker, men det kan även vara av största vikt att kunna planera och förutse och på så sätt förhindra att oönskade saker sker.

Jag tror att det svåraste för mig just nu är att ständigt känna sig som en "besvikelse", att alltid känna sig som en bromskloss i familjen. Ms påverkar oss alla, fast det är bara jag som bär på sjukdomen. Min yrsel och dåliga balans påverkar mina barn, jag har svårt att hämta och lämna på dagis. Min man är ständigt trött och stressad, hans tid räcker aldrig till. Hur gör man då för att inte låta handikappet påverka resten av familjen ?, de måste ju ha rätt till sina liv, varför skall de straffas pga av mig. Idag har jag inget bra svar på den frågan.

Det enda som jag tror man kan göra för att påverka familje och vänskaps relationerna positivt, trots en ms diagnos. Är att försöka leva i nuet, gå kurser i mindfullness, glädja sig åt det man har. Det finns alltid fina stunder i livet hur illa det än är. Under mammas sista veckor, kan jag hitta tillfällen som vi skrattade tillsammans.

Jag kan inte påverka det faktum att jag är sjuk, Om jag inte ger upp, så lär jag mina barn att kämpa och ta till vara på varje minut av livet. Mamma lärde mig mycket, tex att stå ut. Jag måste bara komma ihåg hur man gör. Hur står man ut resten av livet i en kropp som ständigt sviker ?. Min pappa lärde mig att se saker ur en positiv synvinkel.

Jag tänker rota i min ryggsäck nu ett tag. Jag skall ta fram "allt" de har lärt mig. Jag skall resa mig, jag skall stå rak :-), se framåt , jag skall bära det livet har gett mig. Men framför allt, så skall jag "stå ut".
Jag skall följa mina drömmar även om de måste modifieras, jag skall älska mina barn och min Henrik. Det vet jag att jag kan , hur knepigt det än blir. Så finns det inom mig en massa kärlek.

Tack mamma och pappa för att ni har lärt mig att, med "tro, hopp och kärlek" så övervinner man allt även besvikelse.

Nog om mig och mina funderingar hur är det med dig ?

                   

Det blev inget ..

Ja magsjukan slog till med full kraft, på onsdag var jag fortfarande inte frisk. Så min vistelse på frykcenter är fram flyttad till Maj månad.... Hmm det är då typiskt.

Det blev inte som jag trodde !

Ja denna vecka skulle jag ha checkat in på Frykcenter, för rehabelitering. Nu blev det inte så :-( En ilsken magbakterie har bitit sej fast i magen min :-((.
Sådant här händer mig alltid, när jag skall göra eller börja med något. Jag har ändå bestämt mig för att så fort magen är som den ska. Så åker jag upp, men det är ju tråkigt att missa starten.

I början när jag fick kallelsen, kände jag faktiskt att jag inte hade någon större lust. Men efter som tiden har gått har jag byggt upp förväntningar och tänkt att, det är ju vad jag gör det till som blir resultatet. Om mitt fokus ligger på att förbättra min fysiska förmåga och få mer kraft och energi. Så kommer jag att åka därifrån förhoppningsvis lite piggare och gladare :-)

Kanske behöver jag att få komma bort lite och vara lite ensam, för mig själv. Jag oroas över, att det blir så mycket gruppaktiviteter, så att jag blir helt slut... Jag är oftast en ensam varg och jag vill ha det så. Jag tycker att det är jobbigt med grupper. Jag strövar gärna ensam på behörigt avstånd från övriga flocken.

Jag är ingen asocial person, men jag känner mig kvävd av att inte få fatta mina egna beslut eller kunna dra mig tillbaka utan en massa frågetecken, för att reflektera och bara vara i tystnad med mig själv. Jag gillar helt enkelt mitt eget sällskap :-)) Jag omger mig gärna  med lättsinnade, öppna och positiva personer, för träffar då och då.
De gångerna blir oftast de bästa sammankomsterna. ämnena är inte ut tjatade och samtalen leder ofta till glada skratt och att man somnar på kvällen med ett leende på läpparna.

Jag satt just och tänkte att, sedan jag fick min ms har jag nog dragit mig undan mer och mer och det är ju inte så bra :-( Jag är rädd för att hamna i situationer som jag inte klarar av.. Det är jobbigt att säga, "kan ni gå lite saktare, jag hänger inte med", Phuu ... Ja det är jäkligt jobbigt att alltid känna sig som den stora bromsklossen.

Eftersom jag inte använder några hjälpmedel så syns ju inte min ms utanpå. Det är ju inte så att det växer ut en skylt i pannan i samma stund som man får diagnosen, som beskriver mitt dilemma. I lägen med andra när min ms begränsar mig så måste jag ju förklara. Varför jag inte gör som andra eller säger nej till vissa saker. Tex varför jag inte älskar den "heta sommarvärmen", eller varför jag inte vill vara med och spela brännboll. Vad gäller lekar och spel så kanske man talar om för en deltagarna i leken och sedan när man sitter där avsides så tänker jag alltid... Att de övriga tänker " Faan vilken tråkig eller lat människa som bara sitter där och inte "vill" vara med".  Jag gillar inte att behöva deklarera min ms öppet som ett försvar till att jag inte kan...

Ensamhet är skönt också, när man har svårt att klara av stress, har svårt med minnet och koncentration.
Min tankeverksamhet är inte så effektiv som förr och jag tänker helt enkelt långsammare nu.
Jag kan bli helt slut i ett samtal mellan mej och en person till och känna mig helt hjärndöd efter att ha samtalat med flera personer samtidigt........

För att återgå till frykcenter, så åker jag ju faktiskt dit pga av den ovan nämnda anledningen och jag är säkert inte ensam om att ha kognitiva problem där, då större delen av de som rehabiliteras på frykcenter har någon form av problem med hjärnan :-) Så i kväll skall jag spola i väg alla bakterier och försöka komma i form så att jag kan delta i denna rehabilitering som landstinget har kostat på mig.

Ms Australien

Intressant och positiv läsning !

www.msaustralia.org.au/

Miranda Lambert - The House That Built Me



Tänker på hur lätt man kan tappa bort sig i livet.  Hur saker kan bli så mycket mer annorlunda än man föreställt sig att det skulle bli. Jag känner mej ganska rotlös just nu. Sedan mamma gick bort i höstas, har en stor tommhet fått ett eget rum i min själ. På orten som jag växte upp, finns inget kvar för mig nu, ingenting som binder mig dit. Det var inte så jag hade föreställt mig att livet skulle se ut när jag var 38 år.

På något underligt vis har jag alltid haft en stor tilltro till min kreativitet och beslutsamhet.
jag har alltid trott och känt inom mig att jag skulle åstakomma något med mitt liv. Jag skulle flytta hemmifrån. Mamma och pappa skulle bo kvar, Jag skulle komma hem med mina barn då och då. Mamma skulle baka bullar, pappa skulle leka med barnen. Min dotter skulle leka i min gamla lekstuga, min lilla kille skulle sitta tryggt i morfars knä. Och jag... jag och Henrik skulle vara lyckliga, mitt i  karriären med kanske ett tredje barn på väg. jag skulle ha ett eget företag, göra min grej. Ingen skulle sätta sig på mej.. "NEJ" jag skulle klara mig själv, se världen och ha en bra utbildning och bra ekonomi.

Jag var så säker på att jag skulle lyckas med detta, hur svårt det än kanske skulle komma att bli, så kände jag en så stor drivkraft inom mig. Men med åren som gick fick jag lära mig att det kanske inte var så bra eller fint att ha en stark tro på sig själv. Livet skulle ta mej med i en karusell, jag skulle inte bli den som fick välja väg eller åktur.

Jag har min lilla familj som jag älskar bortom ord, men min tro på min förmåga har jag tappat. mina drömmar är ganska grusade, jag trodde aldrig att livet kunde vara så prövande.
Det leker en liten tjej i min gamla lekstuga med blommiga tapeter, men det är inte min dotter.
Min mamma bakar inga bullar mer och min son har inte sin morfars trygga knä att sitta på.

Varje kväll vinkar dom till stjärnorna och längtar efter morfar som de aldrig fick se och mormor som älskade dem, men fick lämna dem ovilligt alldeles för tidigt.
När jag ser mig i spegeln, så ser jag en främling, en besvikelse. Jag har börjat få rynkor också :-(. Jag trodde inte jag skulle bli mamman som inte orkar, som måste vila sig för att klara av dagen. Jag visste att jag skulle vara lite rund, men inte att jag skulle se ut som Meatloaf ;-))

Jag trodde inte jag skulle känna och vara så här, jag vill så mycket mer och det vill jag fortfarande. Men jag har tappat bort mig själv längs vägen. Om jag bara kunde få komma hem. Till huset som min gamelfarfar, farfar och pappa byggde. Om jag ändå kunde få låsa upp dörren och ropa "hej jag är hemma nu" Bara få komma hem och in. Få visa mina barn, mitt rum , höra hur det kanarrar i trappan, Om jag kunde få krama "dem" de mina riktigt hårt och länge och få känna deras stöd. Så kanske jag skulle hitta mig själv igen..

Texten till

the house that built me

I know they say you cant go home again. 
I just had to come back one last time. 
Ma'am I know you don't know me from Adam. 
But these handprints on the front steps are mine. 
And up those stairs, in that little back bedroom 
is where I did my homework and I learned to play guitar. 
And I bet you didn't know under that live oak 
my favorite dog is buried in the yard. 


I thought if I could touch this place or feel it 
this brokenness inside me might start healing. 
Out here its like I'm someone else, 
I thought that maybe I could find myself 
if I could just come in I swear I'll leave. 
Won't take nothing but a memory 
from the house that built me. 


Mama cut out pictures of houses for years. 
From 'Better Homes and Garden' magazines. 
Plans were drawn, concrete poured, 
and nail by nail and board by board 
Daddy gave life to mama's dream. 


I thought if I could touch this place or feel it 
this brokenness inside me might start healing. 
Out here its like I'm someone else, 
I thought that maybe I could find myself. 
If I could just come in I swear I'll leave. 
Won't take nothing but a memory 
from the house that built me. 


You leave home, you move on and you do the best you can. 
I got lost in this whole world and forgot who I am. 






Ge aldrig upp !


Mr. Mister - Broken Wings


Åter en huvudvärks dag..

Den här dagen som så många andra dagar så mår jag piss. Jag har börjat vänja mig vid det, men det är ett så jobbigt tillstånd. I början av min sjukdom höll jag på att förlora förståndet vid mina smärt dagar. Nu känns det som om jag glider in i en bubbla, sitter där i ett meditativt tillstånd och bara väntar på att att det onda och jobbiga skall gå över.

När det släpper sitt grepp om mig, smyger jag mig ut i verkligheten. Jag blockerar mig själv så totalt när detta händer, så att när jag börjar leva igen, då är jag totalt dag vilsen. Dagar är bara borta, inga minnen och efter någon vecka är det bara blankt. Detta händer mig så ofta nu men det är mitt sätt att hantera det jobbiga ... jag  får oxå overklighets känslor. Jag klagar ofta om mina kognitiva problem och känslan av att känna mig sinnesslö. Det kanske har att göra med att jag så ofta försvinner ur mig själv till någon annanstans ...

Jag missar livet, det glider mig ur händerna. Självförtroendet är i botten nu. Hur många gånger skall jag snava på mållinjen, nöja mig med det jag har. Anpassa mig. Jag har aldrig varit en person som har anpassat sig. Jag vill mer. De dagar jag mår bra, tänker jag, det här är väl inte så farligt ! jag kan väl leva med det här. Men så kommer perioderna då allt är skit tufft.

Denna tröttheten jag har förstör mina nerver. den underminerar mina relationer och urholkar mitt liv. Det hjälper inte med de mediciner jag har och jag är snart redo att prova vad som helst. Amfetamin är ju ett alternativ. Ska jag bli en knarkare då ??? Nej, jag vet ju att doserna man får är så otroligt små, så att det inte är farligt, men ändå. Jag funderar i alla fall på det.

Jag önskar att jag kunde skriva och berätta något skojsigt. Fast detta är en MS Blogg och skriver man om ämnet finns det inget glädjande att skriva om. Ms är en djävulsk sjukdom, varför just jag ???? varför skulle jag få detta ok att bära. Vi får inte mer än vi klarar av, så jag måste jag vara otroligt stark :-).

Tycker bara att det är på tiden att vindarna i mitt liv vänder. Sedan 2001, det året min pappa dog så har jag prövats på alla möjliga tänkbara sätt. Jag vet att det finns många som lever med en större förtvivlan inom sig, det finns de som drabbas värre än jag har gjort av sjukdomen :-( . Mina symtom ser ingen på mig och det är en förbannelse i sig. Det går inte en dag utan att jag känner mig som en misstänkt lögnare, en latmask.

Jag vet ju själv hur mitt liv är och vad jag kämpar med dagligen, förstår bara inte varför inte det räcker för mig. Jag är rädd för vad andra tycker och tror. Hur kunde allt ha blivit så galet, jag som hade så mycket drömmar och planer för framtiden. Jag inser att jag inte hanterar mina motgångar särskilt tappert eller bra. Det finns säkert en livsläxa i allt detta, jag skall lära mig något. För att ta "min examen" i den här kursen, måste jag klara av slutprovet. "Självömkan" är inget bra svar, för att få topp betyg. Jag måste helt enkelt komma på något annat...


Ny ms sida !

Hittade denna sida på nätet, mycket läsvärda saker för oss msare :-)


http://www.activemsers.org/home.html

Ytterligare en

Huvudvärks dag, bara att genomlida :-(. Lillan är hemma oxå, jag vill påstå att hon är understimulerad och riktigt uttråkad.

Mer än lovligt virrig !

När livet i den lilla familjen blir stressigt gör jag de mest konstiga saker nu för tiden. I bland skrattar jag åt det och i bland gråter jag i ren förtvivlan. Nu skall jag berätta vad som hände mig i går. Jag har haft bägge barnen hemma  från dagis och skola pga av sportlov och nu senare magsjuka. 48 tim gick och på tisdagen  var det dags att packa ryggsäckarna och i väg till vardagen igen.

Väl ensam hemma, sjönk jag ihop av utmattning i fottöljen och bara stirrade rakt ut i det tomma, en syssla jag ägnar mig åt lite då och då. jag hade precis dragit min första timmerstock, så ringer dagis. Magsjukan hade visat sitt fula tryne igen och det blev till att kasta sig in i bilen och hämta hem lilla familjen. under den tiden hade oxå min eviga följeslagare huvudvärken börjat göra sig påmind.

Barnen bråkade hela vägen hem och gnölade, de var bajsnödiga och hungriga, irriterade som få och stämningen i bilen hem var minst sagt, inte på topp .......
Phuuu, på något sätt fick jag förnimmelser om att allt kanske bara var en dröm och att jag nog egentligen fortfarande kanske sov.

Väl hemma var allt så vrångt och grinigt som den nu bara kan bli, ingen ville gå ur bilen och jag var kissnödig......... ut kom i allafall jag mycket fort. Jag ropade skynda er till barnen..... fort fort.. upp på trappen, jag  rycker i dörren men den är låst ??, trycker och rycker igen, låst ????. Va faan skall allt krångla för ???. Då förstår jag vad som hade hänt. Jag hade tryckt på upplåsningsknappen till bilen, när jag skulle öppna ytterdörren hemma " Braindead....och riktigt scary".

Tycker bara att jag gör mer och mer av dessa fantastiskt interligenta saker nu för tiden och det är så jobbigt, ord som försvinner, namn som blandas i hop, minnen som bara är borta. Total förvirring och rädsla för min egen livssituation, som jag nu inte kan hantera vidare bra längre. Planera vad är det ?, struktur finns inte och passa tider klarar jag inte av helt enkelt.

Det är bara att acceptera att jag nu officiellt är en av dom, som hissen inte går hela vägen upp på.

High Dose Oxygen Therapy

Läste om detta för ett tag sedan ytterst intressant, vill jag lova....
Skall undersöka vidare i saken :-)
Kram kram

High Dose Oxygen Therapy

Low Dose Naltrexone

Low Dose Naltrexone